Aldrig någonsin har jag känt mig så lite värd någongång. Inte ens under de jobbiga åren i gymnasiet har jag känt såhär. Jag vet att jag har mina barn, Erik, min familj. Jag vet det. Jag vet att de är de som bryr sig om mig, om OSS! 

 

Jag är så jävla trött på att hålla käften, att inte få säga/skriva vad jag tycker och tänker. Allt äter mig inifrån. Varför ska jag hela hela hela tiden se upp och passa in på alla andra och följa deras tycke och tänk? När ska jag någonsin stå upp för MIG?! Är så fruktansvärt trött på att bli spottade, hånad, få ryggen vänd, inte tas på allvar, inte få respekt osv, listan kan bli lång. 

 

I mitt eget hem vänder de mig ryggen och hånar mig i ansiktet. I MITT EGET HEM! 

 

Har gått hela jävla dagen och väntat på att få ett sms 'grattis' iallafall. Men nej, tom Erik sa att det var min födelsedag men hon hade 'glömt' jo men tjena. Du glömde precis efteråt och skicka en grattis hälsning också eller?! DU har fått mig och må SKIT på min egna jävla födelsedag. Jag vet att jag fyller 23, men det är ändå MIN dag, MIN dag! Folk som inte ens har en relation med mig har grattat mig. Men min svärmor,  nej

men vi skiter i och grattar svärdottern istället. Tack så jävla mycket för den käftsmällen. Tack så mycket. Tack så jävla mycket.