tills jag skakar
Att se någon tyna bort på grund utav den där vidriga sjukdomen som heter cancer är förjävligt.
Att se sin farbror så pass sjuk och och helt hjälplös på grund utav den gör mig så förbannad och ledsen så tårarna rinner tills jag skakar.
Jag och mamma var och hälsade på idag hos Kenneth och Lotta, jag visste inte om jag någonsin skulle vara redo för det. Men det kändes som om det är nu eller aldrig. Och jag skulle aldrig ha samvete till och inte ha gjort det.
Jag både ångrar mig och inte ångrar mig.
Jag hatar cancern så jag finner inga ord. Jag verkligen hatar den så jag blir äcklad.
När vi lämnat dom bakom oss så brast det, det jag hållt inne. Jag grät i 1.5 timme tills det var dags för jobb.
Jag är helt slut och tom i huvvet. Finner inga ord, kroppen är tom samtidigt som den exploderar av sorg redan nu.
Kenneth och Lotta är 2 utav de få personerna jag sett/ser upp till. Dom är det där paret som tar sig igenom allt, klarar allt och går emot allt. Genom hårda, svåra stunder.
Det är dom jag tänkt på när det varit svårt, "klarar dom det så klarar vi det"
Jag är rädd för det som komma skall, samtidigt som jag vet vad som väntar.
Det finns ingen utväg även om jag hoppas.
Det sägs att det finns en mening med allt.
Rent jävla skitsnack om ni frågar mig nu.
Det finns ingen mening, inte med det här.
Det är en lögn när de säger att det finns en mening med allt..
En ren jävla lögn.
Kommentarer
