Rädd

Jag har längtat efter att föda barn. Alltid varit så himla avundsjuka på de som gjort det å jag har sagt att jag skulle vilja föda barn. 1000 gånger om. 

Nu är jag livrädd. Är nästan illamående på grund utav nervositet. Varför? 
Är det för att det är nära? Tänk om det blir något som man inte räknar med. Tänk om det händer något. Tänk om jag drabbas av panik eller what so ever. Usch. 

Nu vill jag att någon söver mig och sedan väcker mig när allt är färdigt. 
Detta är sista gången jag gör det. 
På riktigt. 

Jag minns inte att jag var lika nervös med Celine och Benjamin, eller var jag det? 
Är de normalt? 
Jag vet ju att bebis kommer ut på något vis. Ut ska den ju. Men nu blev jag så inåthelvete rädd för smärtan. Tänk om vi inte ens hinner med smärtlindring? 
Nu vill jag va topp bedövad. Från lilltån till näsan. 

Jag vet ju att priset kommer till oss. Evig kärlek. Men innan dess.
Eller tänk om det värsta tänkbara händer. 
Man får åka hem tomhänta. 
Allt är inte självklart att det går bra. 
Det kan gå åt helvete. På riktigt. 
Och det skrämmer skiten ur mig. 

Vi har gjort detta 2 gånger förut och med Celine gick allt hur bra som helst. 3 timmar på förlossningen och så var hon ute på 2-3 krystvärkar. Visste inte ens att jag hade krystvärkar, Så vill jag ha det igen. Kanske. 
Rädd för att spricka, rädd för att inte moderkakan ska komma ut. Rädd för att de klipper mig. Tänk om jag inte orkar? om inte bebis orkar? tänk om det blir sugklocka? akutsnitt? 

Jag vet att kvinnor gjort detta i evighetsevighet. Men det hjälper inte mig nu. 

Jag har längtat efter denna tiden nu när man inte vet alls när något ska ske. Men nu vill jag bara backa bandet 11 månader 😰

Kommentarer

Kommentera:

Ditt namn:
Kom ihåg mig

E-postadress: (visas bara för mig)

Bloggadress/hemsida:

Kommentar:

När dina steg har tystnat, finns ändå ekor kvar. När dina ögon slocknat, vi alla minnen har. Vi spar dem i vårt hjärta, tar fram dem då och då, så kommer du för alltid att vara här ändå.
Vila i frid Baraa ❤