Jag tror att folk har svårt att förstå. 

Den där lyckan, glädjen och sorgen samtidigt. Hur man förlorade allt. Men glädjen, lyckan och kärleksruset över att vi snart har ett nytt fint hus som är VÅRT. Att vi snart kommer hem till VÅRAT efter 1,5 år på annan plats. I någon annans hus. 
Snart är vi hemma i vårat hus. Inga ord kan beskriva den sorg vi varit med om under snart 1,5 års tid. Men den kärlek och glädje som vi känner över att vi snart ska hem.

Huset har tagit fart med stormsteg. Kök är i princip klart. Det ska upp kakel och fläkten. Sen säkert småfix som vi inte ser/vet om.

Badrum och tvättstugan så ska det bara in porslin och tvättmaskin/torktummlare och lite småfix. 

 

Sen är det i princip bara smått kvar inne. Ytterdörren ska in, en ny trapp och foder/dörrlister och några dörrar är kvar.

Sedan är det hela altanen och altandäcket kvar utomhus samt poolen. Spabadet beställer vi någon gång i höst/vinter. Det får ta den tid det tar. Men snart är vi äntligen i land. SNART är vi hemma i vårat. Vilket är det som betyder allt.

 

Det har varit en sån sjuk jobbig resa mentalt för hela familjen. Inte undra på att jag känner mig överkörd av en lastbil och helt slut igentligen. Att gå igenom detta, samtidigt som man har en hel familj och djur att ta reda på. Att plugga och jobba under tiden. Det har varit påfrestande. Men snart är vi tamejfan i mål med allt. Både med att vi kommer hem och jag är nyexamerad demenspecialicerad undersköterska i maj. Vi är så nära mål så jag är alldeles nipprig. Det bästa har vi nu framför oss.