Idag är det endast 3 veckor kvar tills skolan är igång och ångesten börjar komma. 

Vi kommer hädanefter då bara ha skolbarn. Inget barn som är konstant med oss hemma dagarna in och ut. Känns jätte konstigt och nästan som om man sviker Inez. Vill inte att hon ska växa upp samtidigt som jag vill att hon ska växa och frodas till den människa hon är. Vill alltid suppa in hennes tid. Kan ha något att göra med att jag vet att vi aldrig någonsin kommer få en till litet barn här hemma. Att bebistiderna är förbi på riktigt snart och även småbarns åren. Jag var inte beredd på att det skulle gå så fort som det har gjort. Helt plötsligt detta året kommer vi ha barn som är 6,8,10 och 12 år här hemma. 

Kommer ha en massa tid att göra saker som jag vill utan att känna skuld över att barnen inte har kul. Jag och Erik kan ha barnens skoltimmar över till det vi verkligen vill göra eller behöver göra och jag kan plugga helt ostört till vad det nu än är jag vill bli. 
Hur kan man känns sorg samtidigt som man känner sån stor och djup kärlek?

tänk att vi aldrig kommer få va med om denna tid igen. Sorgligt. 💔 Men ändå tacksam över att få ha haft det i 3 omgångar ♥️