Tänk att jag har burit dem där 3 barnen i min kropp, intill mina hjärtslag. Jag har haft en kropp och två hjärtan i min kropp. De har vuxit ifrån att varit som en liten liten ärta till en hel bebis I MIN kropp. Så jäkla magiskt. För att jag sedan födde ut dem med all min kraft för att sedan få upp dem i mina armar. Så mäktigt och fint. 

Att få följa er på eran resa är också en utmaning. På många sätt, och inte att tala om vad påfrestande det faktiskt är. Det är många gånger det bara brister och jag helst av allt vill låsa in mig och gömma mig under täcket för att faktiskt bara bryta ihop. Det är faktiskt så sjukt jobbigt ibland. Och ibland är det faktiskt som en dans på rosor. Man skrattar, leker, älskar och vägleder er på ett bra och pedagogiskt sätt. Lär er om livet. Lär er att älska och ta egna initiativ och vägar. Att lära er vad rätt och fel är kan också vara svårt. För vad rätt och fel är för mig kan vara tvärt om för en annan. Men ensak är säker. Man ska alltid respektera varandra. 

Jag gör alltid mitt bästa där å då för att vara en så bra mamma det bara går. Även fast man lagt sig många kvällar och tänkt att man kunde gjort saker och ting annorlunda. 

Men. Jag vet. Att jag alltid gör mitt bästa, även om det brister efter timmar med bråk å trots så gör jag alltid så gott jag kan. 

För vetni? Ni är det finaste jag och eran pappa har. Vi skapade er. Och vi ska älska er tills vårat sista andetag. Och vi ska vara med er hela livet. Aldrig aldrig ska vi gå ifrån er.