Förra helgen var det livets 2a innebandy match för Benjamin. De förlorade stort men det spelar ingen som helst roll för Benjmanin tar bollen och dribblar sig förbi några killar och hhela hans lagkamrater på bänken skriker Benjamin Benjamin Benjamin och hallen hakar på, han gör en assist till Hampus som skjuter in i mål. Den glädjen att se hos Deje laget när de fick in det dära målet var obeskrivligt. Bra kämpat grabbar, och om jag var stolt över våran kille som gjorde en assist och de skrek benjamin benjamin benjamin och de hejjade på honom och Hampus. Och såklart alla andra fantastiska lagkamrater som gjorde ett superbra jobb. 

 

 

 

 

 

 

Matchen igår förlorade dom också stort men lyckades peta in ett mål. Tänk att vi nu framöver nästan varje helg ska spendera den i en sporthall runtom i värmland för att se när barnen spelar antingen handboll eller innebandy. Fy tusan vad roligt! Så fruktansvärt kul att se barnen knyta an nya bekantskaper, att se att de brinner för något. De kämpar på , de skaffar sig laganda, de springer som om de vore för livet, de skrattar, de blir ledsna. Och där på läktaren sitter vi föräldrar och hejjar på och finns där vid sidan av. Tack livet för jag får vara med om detta. 

 

 

En sån fin förmiddag vi hade idag. Vi packade in oss i bilen och åkte till Monna så Inez fick rida. Det blev en ordentlig tur på nästan en timme. 

Solen sken och solen värmde. Vi avslutade med kaffe på monnas altan. 

Helt säker på att det kommer bli en riktig ridtjej av denna tös. 

Bestämd och orädd och vill lära sig hela tiden och tar till sig informationen som sägs. 
Tänk vad fint vi har det omkring oss. Älskar oss och familjerna som vi har. Tack livet.

Livet livet livet. 

Dag ut och dag in, hemlängtan men ändå bortlängtan. Kan man ha de två sakerna samtidigt? 

Erik och jag har pratat lite gran fram och tillbaka om att köpa mark och bygga vårat drömhus där man kan ha djurhållning.

Tänk att kunna gå upp och brygga sig kaffe och titta ut genom fönstret och se hästarna stå utanför och beta. 

Samtidigt som jag längtar hem till rådjursvägen så fruktansvärt mycket.

Kan man längta efter två saker samtidigt? 

Kan man ens komma över en hel del mark och bygga sitt eget hus utan att bli helt ruinerad? 

Tänk att man bara skulle kunna öppna dörren och hundarna kan springa fritt och man kan gå ut och hämta sig sina egna frukostägg.
Man tänker fram och tillbaka, man vänder in och ut på sig själv tusen gånger om. 
Hur vet man igentligen vad det är man vill när man vill båda sakerna. 

Att barnen ska växa upp nära kompisar och skola, samtidigt som man vill ut på landet?

Jag slår snart knut på mig själv med alla tankar och funderingar. 

 

Idag är det en sån dag som man tänker och överanalyserar och känner efter med allt.

En grå regning och tråkig dag. 
Jag körde på en tenta häromdagen med och då började jag fundera på om det ens är värt att plugga. Jag pluggar endast för att bredda min kompetens men får verkligen ingenting för det sen när jag är klar. Ingen större titel, ingen mera lön, ingenting sånt. 
Så är det verkligen värt det? Jag är snart klar. I maj 2023. Det är snart så skulle aldrig hoppa av nu. Skulle aldrig förlåta mig isåfall. 

Omtentan är i stort set klar och den ska bara skickas in. Även uppgiften inför fredag när vi har träff i skolan är klar. Så det går ju framåt, jag klarar skolan hur bra som helst igentligen.

Men man har ändå börjat tänka om det är värt den innre stressen och alla timmar framför datorn och alla pengar som man lägger på kurslitteratur. Jag är bara skoltrött och behövde få gnälla lite.