Fin höst
2 gånger på 1 vecka har jag fått till en ridtur, så skönt. helt fantastiskt att va uppe på hästryggen ♥️
Celine fick även till en ridtur med Cornelia under helgen, efterlängtat. ♥️
Idag hade Celine ridlektion hos Annika. Så määäänkta stolt över båda tjejerna Vad dom sliter, och vilka framsteg dem gör ♥️
I veckan gjorde jag första inlämning i första kursen som jag börjat läsa våld i nära relation. .
Om två veckor cirkus börjar jag ytterliggare en kurs. Spännande höst väntas och jag ser så sjuuukt mycket fram emot den.
Inez har varit på förskolan alla 3 dagar denna vecka. Aldrig hänt på 2 år när hon gått på förskolan. Hoppas så det släpper nu. Så igår efter jag tog mig en ridtur hälsa jag på gfarmor på fika. Och idag hoppa jag å maken in till pappamorfar innan vi hämtade
barnen. Så nu är jag tankad på energi inför att jag ska jobba 5dagpass på raken. Jag kommer va död på tisdag kväll. Men efter det har jag endast 2 dagpass kvar innan jag blir tjänsteledig och jobbar när jag vill och kan sen.
Känner sån enorm lättnad. Först ska jag bara ta mig igenom dessa 5 passen. De värsta jag vet är att gå upp på morgonen. Speciellt så många pass på raken. 🤯
Varje dag
En dag i taget, varje dag är en extra dag ♥️
Vad är barnkonventionen?
Igår var grabbarna iväg på avslutningspizza på pizza house och knöt ihop fotbollsäsongen.
Med sig hem hade de en varsin tröja med sina fotbollskamraters namn på.
Robel var mållös och sa "i cant say much, but all of them love me" .
Varpå jag svarade, "Ja Robel, we all do".
Hoppas så på mer svar idag. Sen är tiden ute. Jag har en bra känsla i magen samtidigt som jag vet att det praktiskt taget är omöjligt. Migrationsverket ändrar sig ju inte. 3 överklagningar och alla är nekade uppehållstillstånd.
Det gnager i hela magen på mig.
Ända sedan vi flyttade tillbaka till rådjursvägen har det alltid kommit flera kompisar hit på morgonen för att ta följe med grabbarna.
De har varit här och badat och hängt på dagarna.
Robel var mållös och sa "i cant say much, but all of them love me" .
Varpå jag svarade, "Ja Robel, we all do".
Hoppas så på mer svar idag. Sen är tiden ute. Jag har en bra känsla i magen samtidigt som jag vet att det praktiskt taget är omöjligt. Migrationsverket ändrar sig ju inte. 3 överklagningar och alla är nekade uppehållstillstånd.
Det gnager i hela magen på mig.
Ända sedan vi flyttade tillbaka till rådjursvägen har det alltid kommit flera kompisar hit på morgonen för att ta följe med grabbarna.
De har varit här och badat och hängt på dagarna.
Dörren är alltid öppen, precis som en sväng dörr.
En av killarnas kompisar har sagt till oss 2 gånger att ni måste adoptera dom, vafan. Adoptera. Jag vet det är praktiskt omöjligt och kostar pengar, men de får inte flytta.
Ingenting är enkelt min vän. Och jag önskar att jag kunde ändra systemet.
Att det kunde bli mer rättvist. Att ensamkommande barn som kommer hit behandlas mer rättvist, får en rättvis chans att få va här i sverige, under mer trygga förhållanden.
En av killarnas kompisar har sagt till oss 2 gånger att ni måste adoptera dom, vafan. Adoptera. Jag vet det är praktiskt omöjligt och kostar pengar, men de får inte flytta.
Ingenting är enkelt min vän. Och jag önskar att jag kunde ändra systemet.
Att det kunde bli mer rättvist. Att ensamkommande barn som kommer hit behandlas mer rättvist, får en rättvis chans att få va här i sverige, under mer trygga förhållanden.
Mitt hjärta har öppnats ännu mer, det känns ännu mer. Känslorna är större, starkare och det gör mer ont. Vem ska prata för dessa barnen om inte vi som familjehem gör det? Vi har världens bästa konsulent som är helt fantastisk som gör allt hon kan med de lagar, regler och den sekretess hon är tvungen att följa. Vi har även världens bästa på soc som med brinner för detta och gör allt det hon kan.
Världens bästa Erik ringde FARR häromdagen och även en på justitiedepartamentet för att få mer kött på benen. Vi gör allt vi kan. Men som "familjehem" är man igentligen ingenting samtidigt som vi är allt för killarna. Men det är en godeman som företräder och är deras "förälder" här i Sverige.
Alla barn är tydligen inte alla barn.
Eller de kanske bara gäller de som är födda i sverige? Trots att barnkonventionen ska gälla överallt.
Enda landet som inte följer barnkonventionen är USA. Hur kan då våra killar behandlas annorlunda?
Alla barn har rätt till medicin, skola, trygg och säker uppväxt, att gå i skola. Myndigheter ska lyssna på barnen innan beslut fattas.
Läste ni mitt tidigare inlägg om hur de var i etiopien? Där stod de att nätverk läggs ner för man inte ska kunna kontakta varandra där, barn går ej i skolan, det är krig och oroligheter i etiopien utom i huvudstaden, för NU. Robel har sagt i flera månader att de inte funkar att ringa till etiopien pga "networket" nu förstår vi ju varför. Det är ju ofta nedstängt pga kriget.
Följs barnkonentionen om man skickar tillbaka barn till detta land utan anhörig och en trygg plats att skicka dem till? Om det desutom är mot deras vilja. De vill inte sätta sig på barnhem.
Har man då lyssnat på grabbarna? Är då alla lika mycket värda?
Alla barn har rätt till medicin, skola, trygg och säker uppväxt, att gå i skola. Myndigheter ska lyssna på barnen innan beslut fattas.
Läste ni mitt tidigare inlägg om hur de var i etiopien? Där stod de att nätverk läggs ner för man inte ska kunna kontakta varandra där, barn går ej i skolan, det är krig och oroligheter i etiopien utom i huvudstaden, för NU. Robel har sagt i flera månader att de inte funkar att ringa till etiopien pga "networket" nu förstår vi ju varför. Det är ju ofta nedstängt pga kriget.
Följs barnkonentionen om man skickar tillbaka barn till detta land utan anhörig och en trygg plats att skicka dem till? Om det desutom är mot deras vilja. De vill inte sätta sig på barnhem.
Har man då lyssnat på grabbarna? Är då alla lika mycket värda?
ÄR DE RÄTT?
Det är så mycket som blivit fel. Migrationsverket har de inte alls tagit hänsyn till barnkonventionen. Innan de ens får neka uppehållstillstånd för någon SKA det finnas ett mottagande dit de ska vilket inte finns än i detta fallet. Ev. Barnhem. Jag
hoppas så att vi hinner göra en förändring innan det är försent. På fredag är det ju somsagt i polisens händer.
Och har ni läst om vad som händer i etiopien? om inte så kommer de snabbläsning här.
Och till detta land vill migrationsverket skicka tillbaka våra killar.
Är det rätt?
orättvist.
Bor vi inte alla på samma planet? Ska inte alla barn som föds få samma förutsättningar? Trygghet, värme, kärlek och en bra uppväxt oavsett vilket land man är född i?
Jag förstår att det finns regler och lagar att följa, jag förstår det. Men jag förstår ändå inte hur några gubbar på migrationsverket kan sitta och bara bestämma över framtiden på 2 killar när inte en enda anhörig har gjort sig till känna.
"Finns det barnhem så är det landets ansvar att försörja och ta hand om barnet/barnen om ingen annan vuxen finns".
Jag förstår att det finns regler och lagar att följa, jag förstår det. Men jag förstår ändå inte hur några gubbar på migrationsverket kan sitta och bara bestämma över framtiden på 2 killar när inte en enda anhörig har gjort sig till känna.
"Finns det barnhem så är det landets ansvar att försörja och ta hand om barnet/barnen om ingen annan vuxen finns".
Hur kan det vara bättre än att de får vara kvar här om det är det dom själva vill. Tills en trygg anhörig gjort sig till känna. Hur kan barnhem vara bättre än vårt hem? Hur kan systemet anse det?
"fight for me" var Yiddos önskan. Robel vill inte åka hem heller förens familjen är hittad.
Hur kan man inte lyssna på barnen? Har vi inte en barnkonvention att följa?
Vi har tills på torsdag på oss att hitta föräldrar, sen ligger allt i polisens händer.
Deje IKS tränare som grabbarna har skrev till migrationsverket, deje ik´s ordförande skrev i hopp om att de kanske skulle ge något. Inte det minsta gav det. Ett sånt jävla fyrkantigt system. Ett orättvist system.
"fight for me" var Yiddos önskan. Robel vill inte åka hem heller förens familjen är hittad.
Hur kan man inte lyssna på barnen? Har vi inte en barnkonvention att följa?
Vi har tills på torsdag på oss att hitta föräldrar, sen ligger allt i polisens händer.
Deje IKS tränare som grabbarna har skrev till migrationsverket, deje ik´s ordförande skrev i hopp om att de kanske skulle ge något. Inte det minsta gav det. Ett sånt jävla fyrkantigt system. Ett orättvist system.
2 FANTASTISKA grabbar som anpassar sig här hos oss, som kompletterar våran familj på ett sånt fruktansvärt bra sätt. Som kommit in i skolan, fått massor av kompisar, är populära. De gynnar fotbollslaget och är så sjukt duktiga. Att förstöra deras chanser för att bli något stort är förjävligt. För jag är säker på att dessa grabbar kan gå hur långt som helst inom fotbollen. Det är FÅ som är som dom. Hoppas bara de får samma chans i etiopien.
Yiddo spelade sjuk igår, han bet ihop för han ville vara med sista matchen. Deje vinner mot forshaga med 3-2 och han sparkar in 2 av målen. Världens bästa Yiddo. Och världens bästa Robel. Om ni visste vilka killar ni är!
Herrarnas fotbollsträning var inställd. Men ordförande till deje ik sa att de kan komma och stötta grabbarnas sista match. Så en efter en ifrån herrlaget kom in och titta. För våra killars skull.
Jag satt med klump i magen hela matchen. Både av stolthet men av sorg.
Sorg att de snart ska lämna oss, stolthet för vi fått lånat dem ett tag och för att de är på riktigt helt fantastiska. Det fina med att va familjehem är att vi får chansen att träffa dessa människor. Men baksidan är att man tar in dem så djupt så det gör så fruktansvärt ont när de sedan ska åka.
Jag tror inte ni förstår hur MYCKET våra killar betyder för laget, för de vuxna för deje ik´s klubb.
Och de ska bara få flytta, för vad? För migrationsverket har bestämt det. Fattar ni inte vad absurt det är när vi inte ens vet vart deras anhöriga håller hus eller ingen ens fått tag på dem.
Jag hoppas så innerligt att allt löser sig bara de kommer hem och att det blir helt fantastiskt för dem och de får träffa sina familjer igen.
Det skulle göra mindre ont om det blev så. Jag hoppas så det blir så för dem. Dom förstjänar verkligen det bästa.
Stod 2 yngre tjejer brevid oss igår på fotbollen och pratade om han som har nummer 21 och 24. De är så duktiga och de skröt hela tiden. Det är inte bara vi vuxna som ser deras talang, även små lägger märke till dem.
Stod 2 yngre tjejer brevid oss igår på fotbollen och pratade om han som har nummer 21 och 24. De är så duktiga och de skröt hela tiden. Det är inte bara vi vuxna som ser deras talang, även små lägger märke till dem.
Såklart är hela dejes ungdomslag duktiga i fotbollen. Absolut. Men jag brinner extra för Robel och Yiddo.
Tänk vad orättvist det känns.
Jag hoppas på ett mirakel trots 3 överklagan. Trots alla oddsen är emot oss så hoppas jag på något mirakel, omså det vore litet.
Fotboll
Trots min förskyldning hade vi fotbollskväll hos oss idag. Imorgon laddar vi för fotbolls match för grabbarna ♥️
Arsenaln vann mot Manchester united med 3-1. Robel hejja på arsenal och Yiddo på mau. Så de va 2 lag här hemma 🤪🤪 En fantastisk em/kväll med gänget ♥️
tänk att
Med ett grått hår likt morgonrocken jag har på mig så står vi i vårt nya kök tillsammans och fortfarande hänger ihop. Det var nog några som inte trodde detta, att vi fortfarande skulle hänga ihop efter allt vi gått igenom. Men här står vi, motgång efter motgång.
Tänk att det är så, att det finns personer som faktiskt väljer att hänga kvar tillsammans när havet stormar. Tack för att du hela tiden finns där för mig och familjen.
Att även du faktiskt hänger med på varje upptåg jag får för mig, stöttar besluten som jag väljer att göra. Att även du ber mig chansa och vara tjänsteledig trots att det inte är en säker inkomst. Men vetdu, jag är även säker på att vi klarar denna resa tillsammans.
Jag ser fram emot den, vad vi kan åstadkomma tillsammans.
Jag ser fram emot att öppna vårat hem för de som verkligen behöver oss.
Även om hjärtat kommer gråta en skvätt innan och det kommer vara tufft.
Livet hörrni, det blir inte alltid som man vill, det finns alltid lagar och regler att förhålla sig efter och ens egna känslor och tycken spelar inte sån stor roll då. Lite konstigt va? Att någon annan ska sitta över andras liv. Som om inte alla lever på samma planet igentligen.
Även om hjärtat kommer gråta en skvätt innan och det kommer vara tufft.
Livet hörrni, det blir inte alltid som man vill, det finns alltid lagar och regler att förhålla sig efter och ens egna känslor och tycken spelar inte sån stor roll då. Lite konstigt va? Att någon annan ska sitta över andras liv. Som om inte alla lever på samma planet igentligen.
1a september
Tjejerna badar in 1a september med endast 24g i poolen ♥️
beslut
Vetni vad? Jag har tagit ett beslut.
Ett beslut som inte har varit enkelt men som jag tänkt på länge länge länge.
Jag har velat fram och tillbaka, ångrat mig för att sedan ångra mig igen för att sedan bestämt mig för att sedan ha ångrat mig igen. Men till sist så kom jag till en punkt då jag bara skrev till en av mina närmaste vänner att säg att jag bara ska göra det, att jag inte är dum. Varpå hon stötttade mig och sa såklart till mig att bara köra.
Jag kommer from 30/9 va tjänsteledig på 100% från mitt jobb. Jobbet som har givit mig så otroligt mycket, både med kollegor och alla fantastiska vårdtagare som vi har och som jag tycker så otroligt mycket om. Och vet ni?. Jag ÄLSKAR faktiskt mitt jobb. Jag älskar det jag gör och jag är jävligt duktig undersköterska. Nej jag är inte bara duktig, jag är fantastisk!
Men valet blev tillslut enkelt. Att bara få 2 söndagar ledigt tillsammans med min familj på helgen under en hel månad är inget jag vill stötta eller vara med om. Familjen och jag förstjänar mer.
From oktober ska jag bara satsa 200% på familjen och satsa fullt ut på studierna. Jag kom in på våld i nära relation som jag börjar på redan på måndag. Även en kurs som heter symtomlindring i livetsslut.
Har sökt fler kurser som jag hoppas komma in på.
Jag kommer även att fortsätta som vikarie inom kommunen och jobba när det passar mig och familjen som bäst.
Vetni vilken lättnad det är att jag kommer ha möjlighet att hänga med på varje kören träning om jag vill, varje träning i hallen, varje match. Jag kan se barnens alla matcher i höst. JAG kommer vara delaktig i familjen igen. Bara det är värd allt, bara det är en vinst. Vi kan göra spontana grejer såsom att åka till badhuset, gå ut och äta. Eller vi behöver aldrig kolla kalendern vid kalas om " jag ska jobba ". Allt kommer inte längre kretsa runt " jobbar du då" eller "kan vi göra det då" . Utan nu kommer allt annat komma i första hand, och jobbet sen.
Jag kommer aldrig sluta jobba, jag älskar somsagt mitt jobb och jag brinner för det. Men att få bestämma när man kan jobba ska bli så skönt. Jag tänker att jag provar detta i 6 månader för att se om det funkar ekonomiskt och hela den biten först. Gör det inte det så har jag ju min tjänst kvar och det är bara att återgå till arbetet. Men jag känner att jag är tvungen att få pröva på detta nu. Jag vill inte ångra mig. Jag vill inte lägga alla helger vi har tillsammans på arbete.
Sen om jag kommer arbeta som undersköterska eller som familjemamma i framtiden återstår att se. Drömmen vore att fortsätta som familjemamma och arbeta som undersköterska när jag själv vill det, lite som en hobby.
Säg att jag gör rätt val, det gör jag väl?
För mig och våran familj.
Ett beslut som inte har varit enkelt men som jag tänkt på länge länge länge.
Jag har velat fram och tillbaka, ångrat mig för att sedan ångra mig igen för att sedan bestämt mig för att sedan ha ångrat mig igen. Men till sist så kom jag till en punkt då jag bara skrev till en av mina närmaste vänner att säg att jag bara ska göra det, att jag inte är dum. Varpå hon stötttade mig och sa såklart till mig att bara köra.
Jag kommer from 30/9 va tjänsteledig på 100% från mitt jobb. Jobbet som har givit mig så otroligt mycket, både med kollegor och alla fantastiska vårdtagare som vi har och som jag tycker så otroligt mycket om. Och vet ni?. Jag ÄLSKAR faktiskt mitt jobb. Jag älskar det jag gör och jag är jävligt duktig undersköterska. Nej jag är inte bara duktig, jag är fantastisk!
Men valet blev tillslut enkelt. Att bara få 2 söndagar ledigt tillsammans med min familj på helgen under en hel månad är inget jag vill stötta eller vara med om. Familjen och jag förstjänar mer.
From oktober ska jag bara satsa 200% på familjen och satsa fullt ut på studierna. Jag kom in på våld i nära relation som jag börjar på redan på måndag. Även en kurs som heter symtomlindring i livetsslut.
Har sökt fler kurser som jag hoppas komma in på.
Jag kommer även att fortsätta som vikarie inom kommunen och jobba när det passar mig och familjen som bäst.
Vetni vilken lättnad det är att jag kommer ha möjlighet att hänga med på varje kören träning om jag vill, varje träning i hallen, varje match. Jag kan se barnens alla matcher i höst. JAG kommer vara delaktig i familjen igen. Bara det är värd allt, bara det är en vinst. Vi kan göra spontana grejer såsom att åka till badhuset, gå ut och äta. Eller vi behöver aldrig kolla kalendern vid kalas om " jag ska jobba ". Allt kommer inte längre kretsa runt " jobbar du då" eller "kan vi göra det då" . Utan nu kommer allt annat komma i första hand, och jobbet sen.
Jag kommer aldrig sluta jobba, jag älskar somsagt mitt jobb och jag brinner för det. Men att få bestämma när man kan jobba ska bli så skönt. Jag tänker att jag provar detta i 6 månader för att se om det funkar ekonomiskt och hela den biten först. Gör det inte det så har jag ju min tjänst kvar och det är bara att återgå till arbetet. Men jag känner att jag är tvungen att få pröva på detta nu. Jag vill inte ångra mig. Jag vill inte lägga alla helger vi har tillsammans på arbete.
Sen om jag kommer arbeta som undersköterska eller som familjemamma i framtiden återstår att se. Drömmen vore att fortsätta som familjemamma och arbeta som undersköterska när jag själv vill det, lite som en hobby.
Säg att jag gör rätt val, det gör jag väl?
För mig och våran familj.
