Det var längesdan jag skrev här.

Försökt skriva flera gånger men det rinner bara ut i sanden. Men nu behöver jag få ner det som hände inför framtiden. 

 

Eftermiddagen den 25:e stängde jag utav pelletskaminen hemma på rådjursvägen då vi skulle sota den. Innan jag och Erik gick och lade oss så sa jag : Sota nu då så jag får ta på kaminen imorgon när jag går upp så det är varmt och skönt åt er när ni kommer upp.
Erik: Nej jag och Inez kan göra det på morgonen.

 

07;57 skickar Erik ett kort på Benjamin, Celine och Cornelia som sitter och spelar ett spel som de fick utav mormor i julklapp. 

 

Strax därefter har jag mamma i telefonen som säger att det brinner hemma hos oss. 
Mina tankar är då, jaja det är väl klart eftersom Erik har sotat kaminen och mamma överdriver väl alltid som vanligt.

Jag var då hos en vårdtagare i Olsäter och var då i telefon med en sköterska. Pulsen och tankarna där och då var svår att beskriva. Att samtidigt ha fokus på jobbet och göra det till 100% var svårt. När jag kom ut därifrån ringde jag till mamma och frågade hur det gick. Hon sa att de åker bakom brandbilen så hon vet inte, jag bad om att få prata med Terese tror jag eller om jag ringde henne jag minns inte. Hon sa att det rök väldigt och att det brann.. Då förstod jag att det inte var överdrivet. Vi la på och sedan ringde jag upp mamma igen. Jag sa; Men djuren då?!! . 
Varpå mamma svarade ; Jag vet inte sara, det är helt rökfyllt så jag kan inte gå in och titta. Jag; Men hundarna då, kaninen, katterna. 
Mamma: Hundarna är i Eriks bil. De andra vet jag inte. 

Mamma sa att hon var tvugna att hjälpa till och ta barnen. Jag hörde hur de skrek och grät igenom telefonen. 

Det var -14 nu denna morgon. 
När jag kom till tjärnheden ringde jag upp pappa. Då hade det tagit 8minuter för mig ifrån Olsäter. Jag ringde pappa och frågade om han hade pratat med Erik vilket han inte hade gjort. Det brast och jag sa att det brinner hemma.

Pappa frågade vadå brinner, är barnen ute.

Han sa att han slänger sig i bilen och kommer bort.

 

När jag själv kommer in på våran gata så är det som en film. Det är blåljus och mer människor än jag någonsin har sett på området. Det är polisbil, ambulans och 3 brandbilar. 

När jag parkar ser jag hur brandkåren arbetar med huset. Brorsan möter upp mig och omfamnar mig.
Vid denna tiden hade mamma kört bort barnen hem till Cornelia.

 

Branden upptäcktes när Erik stod och gjorde frukost och Benjamin kommer fram till han och tittar ut emot altanen. : Det brinner pappa.

Erik: Ja men det vet jag väl. (han hade precis startat kaminen då efter att han sotat)
Benjamin: Men det brinner.

Erik: Ja det vet jag väl.

Sen skrek dom att det brinner och började gråta. Då förstod Erik.

Då var klockan 8:10 ca. Så på mindre än 10 minuter brann det utanför altandörren på altanen.
Erik ringde 112. Och under tiden började han släcka och det var näsintill släck innan det poffade upp igen.

Barnen sprang ut utan skor och Inez helt naken.. I minus 14 grader.. Celine var världens bästa sedan och sprang in tillbaka i hallen för att hämta jackor och skor. 

När jag kom på plats satt Erik och Inez inne hos en granne. Inez satt i knäet inlindad i ett täcke i farbrorns knä. Erik satt med 2 ambulanssköterskor och andades in syrgasen då han hade andats in en hel del rök.Han var påväg in i huset igen när det stod i lågor så en ifrån stationen fick ta ner han på jorden igen då han var påväg in 2 gånger i ett hus som brann för att hämta Cornelias väska. Han var såklart i chock,

 

Jag minns att jag kollade runt huset och altanen och allt innan Anders från stationen tog mig och sa att jag kunde gå till Erik och Inez. När jag gick dit tog jag bara Inez och satte henne i mitt knä. 

 

Mamma tog efter en stund med sig Inez hem. Även hon åkte hem ifrån jobbet.

Jag minns att jag gick ut och träffade pappa och A-M. Minns inte i vilken ordning då allt är luddigt. När jag stod på altanen så såg jag att Ida kom. Hon hade försökt ringa mig. Hon trodde vi var inne i branden så hon kom i panik och gråtandes. Även Emma kom och trodde detta. Tack vare att allt kom ut på facebook innan ens alla vänner och familj visste om det. 
Min faster och farmor kom också och befarade det värsta.

 

Förstår ni vad mycket saker och ting kan ställa till när det läggs ut på facebook? 

När jag var där ute så kom Anders fram till mig och frågade om vindarna i huset. De sa att det hade spridit sig dit. 

Allt var en mardröm. 

 

En av brandmännen hade hittat en katt som de gett till pappa.
Kaninen förstod jag inte hade klarat sig. 

Tillslut efter ca 3 timmar var branden släckt. Och efteråt gick jag igenom huset med pappa. Jag vet inte om brorsan var med.

Allt var förstört. Allt var en mardröm återigen. 
Vart tar man vägen när allt bara försvinner?

Efteråt fick vi världens bästa hjälp av en äldre man inne hos grannarna. Polisen var även där och pratade med Erik. Helt fantastiska 2 polis herrar. 

Även Jenny ifrån branstationen var på plats och pratade med oss båda. Vilken fatastisk människa. På alla sätt och vis. 

Och att inte prata på Ingrid och hennes gubbe som tog hand om oss alla som kom och gick hela morgonen/förmiddagen. 

Det är suddigt i minnet. Jag vet vad som hände. Men inte i vilken ordning. Det var så mycket folk. Man var så tom. Jag minns att Marie körde upp bilen tillbaka till jobbet. 

Denna morgonen känns så långt borta fast ändå som igår.

Idag känner jag mig tom. Jag vill bara tillbaka. Jag vill ha vårat. Det vi byggt upp. Jag vill ha vårat h e m . 

 

Vissa dagar är svårare än andra. Idag är det lite tungt.

Men fan vilken tur att jag har mina barn. Erik. Att dom klarade sig. Tänk om jag hade förlorat dom. Eller någon av dom.

Tänk om.

Tänk om.