Vetni vad? Jag har tagit ett beslut. 
Ett beslut som inte har varit enkelt men som jag tänkt på länge länge länge. 
Jag har velat fram och tillbaka, ångrat mig för att sedan ångra mig igen för att sedan bestämt mig för att sedan ha ångrat mig igen. Men till sist så kom jag till en punkt då jag bara skrev till en av mina närmaste vänner att säg att jag bara ska göra det, att jag inte är dum. Varpå hon stötttade mig och sa såklart till mig att bara köra.

Jag kommer from 30/9 va tjänsteledig på 100% från mitt jobb. Jobbet som har givit mig så otroligt mycket, både med kollegor och alla fantastiska vårdtagare som vi har och som jag tycker så otroligt mycket om. Och vet ni?. Jag ÄLSKAR faktiskt mitt jobb. Jag älskar det jag gör och jag är jävligt duktig undersköterska. Nej jag är inte bara duktig, jag är fantastisk!

Men valet blev tillslut enkelt. Att bara få 2 söndagar ledigt tillsammans med min familj på helgen under en hel månad är inget jag vill stötta eller vara med om. Familjen och jag förstjänar mer. 

From oktober ska jag bara satsa 200% på familjen och satsa fullt ut på studierna. Jag kom in på våld i nära relation som jag börjar på redan på måndag. Även en kurs som heter symtomlindring i livetsslut. 
Har sökt fler kurser som jag hoppas komma in på. 

Jag kommer även att fortsätta som vikarie inom kommunen och jobba när det passar mig och familjen som bäst. 

Vetni vilken lättnad det är att jag kommer ha möjlighet att hänga med på varje kören träning om jag vill, varje träning i hallen, varje match. Jag kan se barnens alla matcher i höst. JAG kommer vara delaktig i familjen igen. Bara det är värd allt, bara det är en vinst. Vi kan göra spontana grejer såsom att åka till badhuset, gå ut och äta. Eller vi behöver aldrig kolla kalendern vid kalas om " jag ska jobba ". Allt kommer inte längre kretsa runt " jobbar du då" eller "kan vi göra det då" . Utan nu kommer allt annat komma i första hand, och jobbet sen. 

Jag kommer aldrig sluta jobba, jag älskar somsagt mitt jobb och jag brinner för det. Men att få bestämma när man kan jobba ska bli så skönt. Jag tänker att jag provar detta i 6 månader för att se om det funkar ekonomiskt och hela den biten först. Gör det inte det så har jag ju  min tjänst kvar och det är bara att återgå till arbetet. Men jag känner att jag är tvungen att få pröva på detta nu. Jag vill inte ångra mig. Jag vill inte lägga alla helger vi har tillsammans på arbete. 

Sen om jag kommer arbeta som undersköterska eller som familjemamma i framtiden återstår att se. Drömmen vore att fortsätta som familjemamma och arbeta som undersköterska när jag själv vill det, lite som en hobby. 

Säg att jag gör rätt val, det gör jag väl?
För mig och våran familj.