MIN ÄNGEL
Jämt precis nu har jag sån där grym saknad till Andreas. Fast han bodde längst ifrån mig kände han mig bäst och visste allt om mig. Eller jaaa, betydligt mycket mer än någon annan vet. Jag pratade med han om allt. Vi pratade jämt, om allt och ingenting. Dag som natt, godnatt och godmorgon sms var eviga dag.
Han visste alltid vad som var rätt för mig, ledde in mig på rätt väg under mina svåra dagar bara genom att han sa de där rätta orden.
Han hjälpte mig igenom de grymmaste och värsta skoldagarna och mitt livs jobbigaste dagarna i mitt liv bara genom att sitta och messa med mig. Han hade sådan inverkan på mig.
Och vet ni vad det sjuka var?! Han hjälpte mig med ALLT, dator, pluggande, kärlekstrassel, när jag behövde någon att prata med, aggera mig på. Jaaa vad som, så fanns han bara alltid där. Och det känns som om jag aldrig gjorde hälften av allt till han som han gav mig.
Jag hade velat gett mer, hjälpt mer, och vetat mer. Om han. Jag hade velat haft modet att åka ner till skåne mer, vågat pratat mer, visat mer vad han betydde.
Jag ångrar mig så grymt.
Jag behöver de där orden som leder mig, jag behöver ett Andreas samtal. Fan vad jag behöver dig.
Nu låter jag sådär självisk, för jag vet att ur din situastion så var det nog skönt för din del att somna in. MEN jag kan inte låta bli att hata sjukdomen som tog dig ifrån oss, jag kan inte låta bli och vara självisk och sakna dig.
Min ängel. Jag hoppas att vi ses igen, som fan. Sträck ut dina vingar och skydda oss under tiden. <3
Kommentarer
