Oct. 24, 2014
Det känns som om jag har blivit en jävla robot rent ut sagt, med förmågan att inte kunna visa sina egna känslor eller att inte kunna utrycka dem.Jag märker att jag får allt svårare och svårare att prata och öppna mig. Det är som om det låser sig för mig. Jag vet vad jag vill säga, men det kommer lixom inte ut. Jag får inte fram det. Och jag hatar det. Jag var en sån engång i tiden. Inte vågade prata, berätta om vad jag tyckte, tänkte och vad jag känner och mår osv. Och det förstörde, så jävla mycket. Det får inte göra det igen. En av de som jag öppnade mig för och pratade om allt med, närsom helst på dygnet var Andreas. Det saknar jag, att ha den kontakten med någon. Att känna ett sånt starkt band till någon som man INTR umgicks med. Bara hade kontakt med via datorn/telefonen då han bodde i Skåne och jag här i Deje. Fan vad jag saknar han. Det gör lixom ont. Iallafall så känns det konstigt. Jag har verkligen allt när jag tänker efter. ALLT verkligen, mer än vad jag någonsin kan drömma om, och kunnat drömma om! Men ändå kan jag inte visa vad jävla glad jag igentligen är. Jag skulle vilja skrika till hela jävla världen vad glad jag är. Men jag kan inte, jag verkligen kan inte! Det låser sig och det är som om det inte kommer fram någonting ur mig. Men jag är verkligen glad, så jävla glad!! Jag skulle vilja öppna mig, våga prata, våga ha åsikter. Prata känslor osv. Inte låsa in allt. Jag känner mig som en tickande irriterande bomb och en dag sprängs jag. Fan vad jag vill ändra på mig.Sen tänker jag på Baraa så otroligt mycket en helt underbart fin tjej som funnits vid min sida så mycket, så många gånger och under så måånga år. Torkat tårar, delat skratt, fylla och skolåren tillsammans. Fan vad livet är orättvist och en av de finaste människorna jag vet är du, så drabbas du av det mest fruktansvärda. Cancer. Det är så jag vill spy rakt ut när jag skriver det, när jag hör det ordet. Fan vad jag hatar den sjukdomen. Så den förpestar och förstör. Jag skulle vilja vara hos dig, hela dagarna. Kämpa med dig, för dig. Krama dig och bara vara hos dig. Men jag tänker på dig. Hela tiden, min fina vän. Min kämpe.
Kommentarer
