Känner ingen längtan till blogglust, alls..

Den försvinner ALLTID när man mår taskig.  

Jag mår bra över lag. Men efter allt bråk som hänt, allt skitsnack man fått höra av sin 'svägerska och svärmor' så gnager det innanför pannbenet hela tiden, man ser deras skrivna ord hela tiden, Anitas skrik emot mig, att hon påstår att jag ljuger att jag är den ena å den andra, ska dra in min familj och släkt osv.

Att jag lyckades klämma fram lite tårar till och med tyckte hon ju i princip var bedrövligt. 

Är så mycket sjuka grejer som gnager hela fu tiden. 

 

Jag kommer aldrig någonsin förlåta. Aldrig någonsin. Men jag kommer gå vidare. Från och med nu, som sagt de är släkt till oss, blodsmässigt. Kommer aldrig någonsin kunna stänga dem ute, mina barns faster och farmor. Min fästmans mor och syster.

 

Därför förstår jag inte hur de kan göra som de gjorde? 

Somsagt. Jag gräver inge längre, försöker inge längre att lappa ihop allt när man fortfarande blir pissad och sparkad på, drar in oskyldiga människor gör dem också. 

Fyfasen. Från och med nu stänger jag dörren från de som hänt å blickar framåt.