Och i fredags var även älskling med mamma och hälsade på Kenneth. 💖 

Hela tiden tänker jag på honom. Hela tiden går jag runt med en klump i magen. Och jag känner mig mer eller mindre gråt färdig från och till hela dagarna. Är inne i en jobbig period nu tror jag. Det har varit så mycket på ett år. Jag är påväg att förlora en 3dje som betyder så jätte mycket för mig. 

 

Som Erik sa, att han förstod inte varför det var så jobbigt att träffa honom som det var. Han kunde inte sluta tänka på han efteråt. 

 

MEN man visste att man alltid kunde fråga han om man behövde låna kärran, Erik och han tränade mycket tillsammans, han är min farbror och jag tillbringade mycket av min uppväxt där då jag var dagbarn hos Lotta. De har alltid uppvaktat oss i familjen såsom dop och bröllop. Klart som tusan man bryr sig och känner för någon när man delar samma blod tynar bort i den äckliga vidriga sjukdomen. Fyfan åt helvete vad jag hatar cancer. Jag hatar den. 

 

Och mitt i allt detta så har jag börjat må dåligt över att vara ifrån min egen familj på kvällar och helger. Kämpa med barnvakt de kvällar jag jobbar. Även om de aldrig brukar vara några problem så är det ändå jobbigt att vara ifrån barnen den tiden på dygnet.

Och även på helger och nu när storhelgerna kommer krypandes. Jag vill inte vara ifrån barnen och älskling mer. Jag vill inte känna att jag missar värdefull tid med dom. Jag vill inte känna att jobbet går före dem. Att man sätter jobbet främst. För så är de inte.

Familjen kommer först, alltid. 

OCH jag vill inte jobba storhelger, jag vill inte jobba så mycket man gör för den sketna lön man får in på kontot 1ggn i månaden.

 

Jag älskar all personal, alla vårdtagare men nu kickar hjärnan på högvarv och jag har börjat tänka och värdera annorlunda. 

 

Man har ett liv och man lever här och nu.

Jag kanske har lite annat i rullning. Men mer om det när och om jag vet hur det blir med den saken. 

 

Jag vet bara att jag måste börja prioritera annorlunda.