Igår kväll hade jag svårt att somna fastän jag nog igentligen var dödstrött. 

Jag låg mellan Maja och Inez. Rummet brevid fanns Benjamin och en kompis till honom, och rummet innanför det var våra andra 2 killar. 
På nedervåningen låg Celine och Stella. Jag hade hela huset fullt med ungar, vilket jag älskar.

Ändå hade jag svårt att komma till ro. Var irriterad och arg och besviken. På hur vissa igentligen väljer att total ignorera sitt eget kött och blod. Hur är man funtad som människa om man väljer att skita i sina barn och barnbarn?.. Hur kan man vrida och vända på sanningen till sin egen fördel hela tiden?

Hur är det ens möjligt att ljuga så mycket så man själv börjar tro att det är ens eget fel och att det är en annan som är sjuk i huvudet. 

Hur kan man vara så grymt elak och iskall. Mot sitt eget kött och blod. 
Jag förstår inte.

 

Nu är vi tillbaka 8 år igen. 2 år var bra och som vanligt nästan. Även fast man trippat på tå och hållt på avstånd för att inte vilja bli sårad igen. Vilket vi nu blivit. Framförallt barnen och älskling. Det gör ont i hjärtat att se den man älskar mest i hela världen må dåligt igen för någonting som han inte ens varit med och skapat. Men vet du min käraste. Du har inte gjort fel. Du finns och stöttar alla hela tiden. Hela hela tiden vill du vara andra till lags och du försöker av hela ditt hjärta att hela tiden göra det som är bäst. Men ändå blir det fel.
Och som jag sagt tusen gånger. Ser inte människor din godhet så förstjänar inte dom dig.

Du är bäst hjärtat. 

Jag är lyckligt lottad för min familj och alla barn som bor till och från i vårat hus. 

Alla "extra barn" som är barnens vänner som blivit som våran familj. 
Jag älskar att vårat hus är som ett öppet hus för alla som vill komma närsom, dygnet runt.

Tack ändå livet. För alla fina människor vi har rumtom kring oss.

Jag hoppas ni förstår vad fantastiska ni är, barn som vuxna.